Bilkörning

En positiv effekt av Nisses sjukhusvistelse har ju varit mitt bilkörande! Mot mina ungomliga principer har jag blivit medelålders 'lättvindig' och blir gärna körd dit jag ska. Detta trots att jag faktiskt gillar att köra bil, vissa bilar väldigt mycket..! :) Uppmärksamma läsare protesterar förmodligen nu och tänker: 'De har ju ingen bil..!' Nej, vi har ju inte det. Men väldigt generösa vänner!
Så, vi har fått låna en bil helt enkelt, deras enda. Helt fantastiskt egentligen.
Denna har tagit mig och barnen fram och tillbaka till sjukhuset. Helt suveränt att slippa gå eller ta taxi. Till saken hör att körandet har gått alldeles utmärkt! (Möjligen aningen subjektivt omdöme...men mina medpassagerare har inte klagat.)

Garageplatsen till vår lägenhet ligger under huset. Här har man lyckats få in VÄLDIGT många parkeringsplatser! Döttrarna har glatt hoppat ur och stöttat sin mor i det trängda parkeringsläget. Trots att bilen är liten och att inga andra än dagsfärska bilar är utan skråmor så vill jag ju varken skada den lånade bilen eller bilen till höger. Detta har gått utmärkt. Flera gånger!

Ända tills kvällen vi hämtat Nisse... Där sitter han lite småstel och aningen yr efter blodtryckssänkningsmediciner, i passagerarsätet. Jag har cirkulerat i helgtrafiken och utan problem tagit oss hem i spansk stil.
Vi närmar oss parkeringsplatsen. Nisse sträcker då på sig, kikar ut och säger: 'Nu blev det väl lite konstigt här...'
Kan man tro att det blev!! Efter detta lyckades jag inte parkera, hur mycket mina döttrar än stöttade! Slutade med att jag trängt in bilen mellan grannbilen och betongstolpen till vänster, på ett sätt som gjorde att om jag backade så skulle vänster backspegel trilla av, om jag körde fram så skulle grannbilen få en silvrig fartrand...
Det hela slutade med att min käre make, nystentad och stel får hoppa in och styra upp det hela...

Märkligt! :)